jag hatar mitt liv. Det är bara sorg,svek och helvete som ingår i det. Jag fattar inte vrf jag hela tiden ska förstöra allt som jag har. även om det inte bara är mitt fel , så är det alltid jag som får skulden . Jag pallar inte det här längre. Jag kommer inte klara det, det funkar inte. Jag vill vara som alla andra, en helt normal sak som har sina små problem som ''OMG EN FINNE JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR'' och inte ''aha, ännu en person ute ur mitt liv. går närmare linjen hela tiden..'' Jag hatar den här skiten! Fattar inte varför jag älskar er så jävla mkt?! Det går inte att beskriva hur jag älskar er. Ni är allt man kan önska sig, den bästa ''ägodel'' man kan ha

det är er...